Elliot är sju år. Han är uppfinnare och sakletare. Ibland tänker han på döden. Han undrar hur det känns att vara död. Om det känns pirrigt i kroppen eller kanske fluffigt och mjukt och lite sorgligt. Han undrar hur det känns att kunna flyga omkring.
Tant Runa är gammal. Nästan hundra år. När Elliot tittar på ett fotografi från när hon var ung får han syn på en konstig manick med en stor tratt på. Elliots mamma säger att det är en trattgrammofon, ungefär som en cd-spelare fast gammal. Elliot blir nyfiken och familjen bestämmer sig för att åka och hälsa på tant Runa. Då kan Elliot få titta på grammofonen. Det visar sig att Runa är en rolig gammal dam som bjuder på fika och låter Elliot och lillebror titta på alla konstiga gamla saker hon har samlat på sig. Några veckor senare blir tant Runa sjuk och dör. Elliot pratar med mamma om döden. Han undrar varför alla inte kan få leva för alltid.
Elliot möter Döden är klurig och glad på samma gång som sorglig och precis så rakt på som livet kan vara. Mia Nilssons fina fyrfärgsillustrationer fångar Elliots nyfikna värld på pricken. Språket är enkelt och tydligt och anpassat till nivån efter lättläst, för dem som precis har börjat läsa själva.
