I det föränderliga landskapet står några gamla lador kvar. De har följt mig sen jag föddes och ingjutit i mig att denna plats är den jag ska vara på. Varje gång jag flytt har de kallat mig tillbaka. Ända bort till en motorväg i amerikanska Mellanvästern nådde mig deras röster i hägrar, floder, berg.
Du skulle vakta sorgen och drömmarna
Du skulle vara platsens enkla byracka
kedjad vid universum
Du blev ett barn i ständig rörelse
I ständig väntan vaktande
Så talar ladorna till mig i de här dikterna. Och jag börjar långsamt ana vem jag är nu och varför jag är den jag är. «Du kunde aldrig blivit någon annan», säger ladorna.
Ingela Strandberg
Ingela Strandberg har gett ut en rad böcker sedan debuten för 40 år sedan, huvudsakligen poesi, och hennes dikter har översatts till franska, engelska och arabiska. Hon har även mottagit ett antal priser, senast Werner Aspenström-priset 2017. Grimeton i Halland, där hon också är född och uppvuxen, är den centrala spelplatsen för allt hon skriver och ett urval av hennes rika diktning samlades 2016 i boken Vid oro skog. Hennes senaste och varmt mottagna diktsamling Nattmannen utkom 2020.
